Idag blev jag uppringd av en man som pratade på engelska med en indisk brytning. Han uppgav sig att ringa från “Microsoft Technical Department” och varnade mig att min dator hade skickat varningar till Microsoft att den var infekterad med skadlig programvara. Han ville få mig att sätta på datorn så att han kunde visa mig hur man skulle åtgärda problemet. Han visste mitt namn. Lyckligtvis blev jag misstänksam och hann inte ge ut någon information.

Jag är inte alls ensam om det här – dessa skojare har ringt många svenskar. När jag ringde Telia sa den mycket hjälpsamma kvinnan som svarade att hon hade själv blivit uppringd av samma människor (dock i hennes fall en kvinna med indisk brytning). Polisen har också fått in många anmälan.

Enligt brittiska tidningen The Guardian är det ett mycket välorganiserat verksamhet som drivs från callcenters i Kolkata:

An investigation by the Guardian has established that this scam, which has been going on quietly since 2008 but has abruptly grown in scale this year, is being run from call centres based in Kolkata, by teams believed to have access to sales databases from computer and software companies.

Var därför inte förvånad om de kan ditt namn, ditt Windows registreringsnummer eller annat personligt information.

Vad ska du göra om du har blivit uppringd?

• Anmäl det till Polisen genom att ringa 11414 – även om du lade på luren utan att ge dem någon information eller gå in på någon webbsida. Rubriceringen är försök till dataintrång.
• Om din telefon visade det nummer de ringde ifrån, notera det och undvik att svara på samtal från samma nummer. Ge också numret till Polisen.
• Ring inte tillbaka – de brukar använda amerikansk nummer. Dessutom gäller principen att man ska inte mata troll.
• Om du följde deras instruktioner (t.ex. gick in på en webbsida), kontrollera din dator för eventuell skadlig kod omedelbart. Om du har betalat för något, kontakta din bank och spärra ditt kort.
• Om de uppgav en webbsida som du skulle besöka, informera Polisen om webbadressen. Webbhotell stänger ned webbsidor som används i kriminellt syfte.

Ett gott råd som jag vidarebefordrar från Telia är att helt enkelt lägga på luren så fort du förstår att de försöker lura dig. Enligt kommentarer på Microsofts forum kan de bli aggressiva och otrevliga om du försöker säga ifrån. Kvinnan från Telia blev uppringd åtta dagar i rad, men eftersom hon slutade svara efter det första samtalet tröttnade de och slutade ringa henne.

Kom alltid ihåg att Microsoft är ett enormt företag som skulle aldrig ringa upp en kund för att berätta om något säkerhetsproblem även om de ville göra det. Dessutom har de en policy att aldrig ringa upp någon som inte har själv kontaktat Microsoft först.

Samma regel gäller i Sverige sedan april 2010, då Socialstyrelsen gjorde helt om och lättade på sina tidigare omotiverat hårda restriktioner. (LUF och dess dåvarande ordförande Frida Metso hade protesterat mot dessa för några år sen.)

Jag undrar ibland varför medicinsk bevisning inte delas bättre mellan myndigheter i olika länder. De rön som gjorde att Socialstyrelsen ändrade sig kunde också ha motiverat ett liknande beslut i Storbritannien utan onödig dubbelarbete. Det är dags för politiker och tjänstemän att titta utanför landets gränser lite mer.

Jag har precis tittat på SVT:s Maestro, där sex kändisar ska lära sig dirigera orkester. Några var faktiskt överraskande bra efter första veckans utbildning: Ola Rapace fick ett svårt stycke (början på Beethovens femte) och gjorde rätt bra ifrån sig; Marit Bergman gjorde en bra insats (efter en trevande start) med Hugo Alfvéns Festspel, en av mina favoriter.

Men överraskningen var Thaiboxaren Jörgen Kruths framförande av Brahms Ungersk dans nr. 5. Stycket är en älsklingsextranummer för många orkestrar och han fångade rytmiken riktigt bra. Han kunde till och med få orkestern att stoppa och starta tillsammans (en svårare uppgift än det ser ut).

Jag har inte hunnit titta på de fullständiga framföranden ännu på SVT Play (tack vare långsam internetuppkoppling). Men jag kan redan nu säga att man kan dock inte göra bättre TV av Ungersk dans nr. 5 än vad Charlie Chaplin gjorde i filmen Diktatorn (ovan).

@bloggitik-54eaa6d1

Alla ska med. Så enkelt är det

Hur ska nya bloggare i LUF och Folkpartiet nå ut i bloggosfären? Självklart kan man gå med i de bloggportal som finns. Men för nya bloggare är det särskilt viktigt att ha uppmuntran och läsare som är tillräckligt intresserade för att kommentera eller rentav länka till inlägg. Det bästa sättet att få det här i början är att få andra inom samma parti att läsa din blogg.

Enklaste sättet att bli sedd på nätet av partivänner är att registrera sig på en bloggportal som samlar bloggar från partiet. Men här störtar den folkpartistiska bloggaren på patrull: man får bara vara med på bloggportalen på Folkpartiets webbsida om man är förtroendevald eller kandidat. Vanliga medlemmar får inte vara med.

Man kan förstå att man vill ha koll på vad väljare kan hitta på Folkpartiet.se, men alla andra allianspartier har bloggportaler öppna till alla medlemmar utanför partiernas hemsidor. Alliansen som helhet har en portal. Till och med de toppstyrda sossarna har en förträfflig portal.

Folkpartiets bloggsida hänvisar till Politometern för de som vill hitta inlägg från fler folkpartister och LUFfare. Det är bättre än ingenting (och självklart ska alla registrera sig på Politometern), men att förlita sig endast på dem har två nackdelar. För det första är den inte integrerad med andra liberala webbsidor (det finns inga länkar till hur man går med i FP eller LUF, till exempel). För det andra behålls all data om t.ex. hur många klickar sig vidare till varje inlägg av Politometern. För oss som bloggar skulle det vara bra att ha lite mer information tillgänglig. (Lib Dems använder dessa data från portalen Lib Dem Blogs för att sammanställa en lista över de bästa blogginlägg varje vecka.)

Jag tycker det är dags att samla bloggare från LUF och Folkpartiet i en egen bloggportal. En stor anledning för att LUF:s kongresser är så trevliga är att alla talare får ett bra bemötande och förstagångstalare blir peppade av alla i kongressalen. Det skulle vara bra för oss nya liberala bloggare att kunna samlas och få samma stöd genom en egen bloggportal.

Kommentarsfältet är öppet – vad tycker du? Har du fler idéer? Skriv gärna!

För att fortsätta på den mindre glättiga linjen kan nämnas att jag i framtiden skulle ha tjänat 15 % mer ifall jag var man, oavsett kompetens, och att det finns själar som menar att det rätta sättet att få in mig i styrelser är kvotering – som om det skulle få folk att stirra på mig mindre när jag kommer till festen iklädd kostym. Vad jag behöver är någon som ser mig, inte mitt kön. Någon som förstår att kunskap och kompetens sitter lika lite i könet som det sitter i hårfärg eller längd. Tyvärr är de som skriker fel de som skriker högst, och resultatet blir att nästan uteslutande folk från patriarkaliskt eller vänsterfeministiskt håll hörs på den politiska arenan. Var finns de könsnormsbrytande individualisterna?

(Min fetstil.) Hennes argument påminner mig om John Stuart Mills berömda ord i Considerations on Representative Government: “In the preceding argument for universal, but graduated suffrage, I have taken no account of difference of sex. I consider it to be as entirely irrelevant to political rights, as difference in height, or in the colour of the hair.”

Båda Mill och Elin har rätt: det är konstigt att haka upp sig på en biologisk skillnad (kön) och nonchalera alla andra (hudfärg, hårfärg, längd) när man vill kvotera fram styrelser eller universitetsutbildningar som är tvärsnitt av samhället i stort. Istället borde man ägna sig åt att bryta de normer som gör att män sällan söker till veterinärutbildningen eller kvinnor sällan får styrelseposter. Därför är kvotering alltid ett principiellt dåligt verktyg, inte bara när det gäller kommunala bolag.

Man behöver vara superhjälte om man ska förbättra jämställdheten i arbetslivet. Foto: CC BY-NC-ND *Kicki* på Flickr

Nyamko Sabuni utmärkas vanligtvis av principfasthet även när hon har impopulära ståndpunkter. Men tydligen har avsaknaden av jämställdhet i styrelser fått henne att ompröva sitt motstånd mot kvotering. Hon har därför föreslagit att kommunala bolag borde ha minst 40 % av vardera könen i sina styrelser. Problemet med förslaget är inte bara själva kvoteringen (ett redskap som jag är emot av principiella skäl). Det är också att dess effekt på jämställdheten i arbetslivet kommer att vara nära noll.

Det finns en stor skillnad mellan hur styrelseledamöter utses mellan det privata näringslivet och kommunala bolag. Privata bolag söker efter folk med värdefulla erfarenheter från näringslivet. De måste ha tillräckliga kunskaper för att kunna övervaka vad företagsledningen gör. (Kravet på stor erfarenhet och faktum att det är mest män som rekryterar gör att det är vanligtvis just män som rekryteras till privata styrelser.)

De flesta ledamöter i kommunala styrelser däremot utses främst efter vilket parti de tillhör. Fördelen med detta är att folkvalda politiker kan direkt övervaka cheferna och utkräva ansvar. Nackdelen är att de lyckas sällan med detta – för att de allra flesta kommunpolitiker saknar rätt kompetens. Som Göteborgspolitikern David Westman skriver:

Ett annat problem som finns är kompetensen, eller snarare bristen på den, hos en del som sitter i politiska nämnder och styrelser för kommunala bolag. Jag har svårt att tro att många av de som sitter där skulle vara aktuella för styrelser inom bolag i det privata näringslivet på grund av att de saknar kompetens för den typen av uppdrag. Men när det kommer till politiska nämnder och styrelser för kommunala bolag tillsätter man i första hand efter politisk tillhörighet och inte efter kompetens. Detta gör att vi kan ha styrelse- och nämndledamöter som vare sig förstår verksamheten eller vet hur man läser en balansräkning. Kan man då förvänta sig att de kan fullgöra sina uppdrag på ett godtagbart sätt? Naturligtvis inte och därför bör tillsättningen av dessa förtroendeuppdrag tittas på.

Vi kan konstatera att det finns två allvarliga brister med kommunala företagsstyrelser. För det första, är de oftast inte kompetenta att försvara ägarnas (skattebetalarnas) intressen mot korrupta chefer eller andra politiker med stora visioner om kommunala djurparker eller äventyrsbad. För det andra, är endast 22 % av ledamöterna kvinnor.

Att kvotera in fler kvinnor i kommunala bolagsstyrelser betyder att fler kvinnliga kommunpolitiker komma att få sitter i styrelser (eller att de som redan sitter i en styrelse kommer att få fler uppdrag). Det löser inte kompetensbristen. Och i det här fallet kommer kvotering inte att öka kvinnors karriärmöjligheter i arbetslivet ett dyft; det är ju inte de som jobbar i kommunala företag eller i näringslivet som får styrelseposter!

Jag tycker det är dags för Nyamko Sabuni och Folkpartiets arbetsgrupp för jämställdhet att tänka om. Det här förslaget är verkningslös symbolpolitik. Om man vill förändra något med kvotering måste man utvidga det till börsnoterade bolag, men Sabuni vill inte öppna för det eftersom det skulle strida mot äganderätten. Inte så konstigt att kritik kommer båda från höger och från vänster.

Hej kära kongressdeltagare,

Det som har skett i Norge kan knappt beskrivas med ord. Våra tankar är med alla dem som förolyckats i Norge. Men Liberala ungdomsförbundets kongress som äger rum i veckan kommer genomföras utan förändringar. Det enda vi i Liberala ungdomsförbundet kan göra är att fortsätta det demokratiska och liberala arbetet. I dag behövs det humanistiska och demokratiska mer än någonsin. Det politiska samtalet är raka motsatsen till hatet och våldet.

Hotet mot det öppna samhället är inte fanatismen, det är eftergiften till fanatismen. Det enda möjliga svaret på hatet är att vi fortsätter göra det vi gör bäst: kämpa för demokrati, frihet och alla människors rättigheter.

Det politiska samtalet behövs mer än någonsin.

Angående säkerheten på kongressen så kommer vi naturligtvis ha regelbunden kontakt med polisen, men hittills finns ingenting som tyder på att det skulle finnas något ökat hot mot Sverige i allmänhet eller LUF i synnerhet.

En stor förklaring till att jag själv blev så hårt drabbad av morden på Utøya var att ungdomarna som blev offer för terroristen var precis som jag: unga engagerade i politiken. Och de var på ett möte som var rätt likt Liberala ungdomsförbundets kongress som jag ska delta i om fyra dagar. Och det är fler som kände samma slags chock på lördag morgon när det stora antalet dödade blev känt.

Men jag kommer att åka till Landskrona ändå, och är nästan ännu mer taggad än jag var innan det fruktansvärda hände i Norge. Att debattera och ta ställning i viktiga politiska frågor är inte bara ett sommarnöje för unga “broilers”, utan en skola för medborgare. De som har hatet som drivkraft vill ju inte att folk ska vara självständiga, de vill att vi (särskilt vi liberaler) ska vara kuvade och rädda. Antingen det eller likgiltiga för politiken. Om man vill istället ha en levande demokrati måste det finns folk engagerade i politiken i alla åldrar.

Det är också viktigt att alla LUF-medlemmer ha någonting gemensamt: att vi värnar människovärdet för alla, oavsett hudfärg eller nationalitet. Det har vi också gemensamt med Norges unga socialdemokrater.

Jens Stoltenberg lyfte fram i sitt tal idag (på svenska) ett väldigt fint citat av en av AUF-tjejerna som lyckades komma undan från Utøya: “Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”

“Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”

Det ska jag tänka på vid vår kongress.

Uppdaterat: Här kan du läsa hela citatet från AUF-tjejen Stine Renate Håheims. Intervjun med CNN (som gjordes på engelska) finns på video här.

Sophia Blomqvist är inne på samma tankegångar som jag om att det är politikernas uppdrag att ställa tydliga alternativ mot varandra, men det finns mycket mer som är tankeväckande:

Idag tycks det viktigaste för en politiker vara att ha åsikter, men med hänsyn till att det är få politiker som är i en position där de överhuvud taget kan lägga fram förslag som har någon som helst chans att gå igenom så är det faktiskt mycket viktigare för mig att en politiker kan ta in och analysera de förslag som läggs och i dem hitta fallgropar och negativa bieffekter samt sådant som tjänstemän och andra politiker försökt smyga med, samt föra ett herrans liv om någonting är galet. En motion i riksdagen är ganska precis lika mycket värd som “Kilroy was here!” på toalettväggen.

Dessutom påpekar hon att rösternas kvalitet är också viktigt. Gemensamma valdagar gör att man får högt valdeltagande i kommun- och regionval, men är alla dessa röster genomtänkta? Eller röster några slentrianmässigt på samma parti som i rikdagsvalet?

På tal om kvalitet, dömer ut den socialdemokratiske bloggaren Anders Nilsson sitt eget partis kampanj mot utförsäljning och privata sjukförsäkringar. Tvärtemot skrämselpropagandan anser han att tilläggsförsäkringar tillför resurser till den offentliga sjukvården och är också bra för vanliga arbetare:

När en telemontör på Bravida får en svår knäskada och nyttjar sig av sin tilläggsförsäkring för att på två veckor i stället för i bästa fall 4 månader vara tillbaka i arbete igen så kommer du att få svårt att övertyga henne om att hon är en som uttnyttjar ”gräddfilen bara för att hon är rik”. Tvärtom tror jag att hon föreställer sig att det är bra för henne, för företaget och för samhället att hon går sjukskriven två veckor i stället för 4 månader och särskilt med tanke på att det inte har kostat medborgarna en enda krona. Mer än halva LO-kollektivet har sådana försäkringar. I tjänstemannafacken är det ännu flera. Är det dessa som briljerar med sin tjocka plånbok?

Som han påpekar är det inte bara Socialdemokraterna som bär ansvaret för att detta gick hem i valkampanjen, utan också motståndarna som var för rädda att tackla dessa osanningar.

Det finns mycket för alla partiers företrädare att tänka på inför 2014.

Leif Pagrotsky hittar en väljare

Det går inte att komma undan att valresultatet i omvalet till Västra Götalandsregionen var en besvikelse för i princip alla förutom Sverigedemokraterna och möjligen Miljöpartiet. Särskilt det låga valdeltagandet (44%) har fått många att beskriva regionvalet som en nederlag för demokratin. Men frågan är om det verkligen är rättvist att klandra väljarna för att de satt på soffan.

Visst var det tydligen några som trodde att deras röst från i höstas skulle fortfarande räknas, och ännu fler som orkade inte rösta igen så snart eftersom de hade “redan röstat”. Annelie Enochsson (KD) tycker att väljarna inte orkar med att rösta på ett val i taget. Men det är politikernas och partiernas ansvar att framstå som värda att rösta på, och med få undantag lyckades de inte göra det.

Partiernas valaffischer är ett viktigt verktyg för att visa vad partierna prioriterar och för att positionera sig ideologiskt. Men nästan alla valaffischer i omvalet var usla. Moderaterna förklarade att “Alla har rätt till bra vård utan köer”; Centerpartiet skanderade “Det ska vara trevligt att åka buss, inte tvärtom!”; Vänsterpartiet ville “Vårda varje skattekrona” (!) och Miljöpartiet ämnade “Modernisera Västra Götaland”. Folkpartiets affischer var kanske de allra sämsta (säger jag som folkpartist): vi ville tydligen bygga “Den kreativa regionen”, dessutom bad vi alla liberaler att “rösta liberalt” – utan att förklara vad en liberal regionpolitik var för något.

(Uppdaterat: Klicka här för att se exempel på valaffischerna. Som Sophia Blomqvist konstaterar var det knappast lätt att fatta ett väl underbyggt beslut om vem man skulle rösta på.)

En effektiv valaffisch ska inte bara dra till sig uppmärksamhet utan också visa en anledning att rösta på ett parti. De flesta affischer i omvalet hade som huvudbudskap floskler som alla partier skulle ställa sig bakom: vem vill ha dålig vård med långa köer? När blockpolitiken hårdnar blir det allt viktigare för varje parti (särskilt småpartierna) att visa sin egen “unique selling point” (USP) till väljarna. Då behöver man visa skillnaden mellan ditt parti och motståndarna.

Endast Socialdemokraterna lyckades med det. Det var delvis för att man förde fram minst ett konkret politiskt förslag (att höja åldersgränsen för gratis tandvård till 25 år) där man inte var överrens med Alliansen. (Dessutom visade rödgröna blocket intresse i enhetstaxa för kollektivtrafiken, men det var knappast någon tydlig USP eftersom ingen lyckades förklara hur enhetstaxan skulle faktiskt se ut.) Men tyvärr vilade Socialdemokraternas rätt framgångsrika kampanj mest på skrämselpropaganda om att sjukhus skulle privatiseras och att vården skulle styras av plånbokens tjocklek snarare än behov.

Som Adam Cwejman skriver är facit för Folkpartiet särskilt oroande, trots att LUF hade framgång den viktiga frågan om bättre vård för unga med psykiska problem. Han instämmer också delvis med Malin Lernfelts klagomål om att partierna inte ville “söka sig utanför sina egna komfortzoner”. Lernfelt är också rätt att belysa problemet med valsedlar som domineras av personer i pensionsåldern:

Partierna borde – inte minst för sin egen skull – på allvar ta sig an uppdraget att göra regionpolitiken mer intressant och angelägen. Börja bry sig mer om väljarna och mindre om den interna rättvisan inom partierna. Gamla trotjänare A, B, C och D behöver kanske inte vara garanterade plats högt upp på valsedeln? Speciellt inte om de suttit flera mandatperioder och inte gjort något väsen av sig.

Regionen har hand om frågor som engagerar människor: Västtrafik är ofta debatterad på insändarsidarna och sjukvården är en av de viktigaste tjänsterna som vi betalar för genom skattesedeln. Att partierna inte ens kunde förmå hälften av väljarkåren att rösta om dessa frågor är ett stort misslyckande. Det är inte väljarnas fel att de presenterades med alternativ som mest liknade varandra.

Foto: Socialdemokrater på Flickr, publicerad med CC BY-NC-ND 2.0 licens.

Ekonomisk tillväxt betyder att produktionen av varor och tjänster ökar. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att användningen av energi eller naturresurser ökar. Men herrarna Gahrton och Malmaeus tycker att det är en och samma sak:

Vi vet dock att tillväxten har gränser. Världens energireserver krymper samtidigt som konkurrensen om resurserna hårdnar…. Det finns ett tydligt samband mellan energianvändning och ekonomisk tillväxt som är lätt att förstå. Genom att öka tillförseln av energi till produktionsprocesserna kan produktionen per arbetad timme ökas, vilket leder till ekonomisk tillväxt.

Det finns flera problem med den argumentationen. För det första, stirrar man sig blind på industrin och ignorerar tjänstesektorn, som dominerar rika länders ekonomier. Dessutom använder världens ekonomier allt mindre energi per enhet av BNP. Till och med miljöbovarna Kina och USA blir allt mer energieffektiva. (Värd att notera att marknadsekonomier ser ut att vara betydligt mer energieffektiva än planekonomier.)

Det finns fler problem med skribenternas argument:

Enligt vår modell bör kommande produktivitetsökningar tas ut i minskad arbetstid snarare än i ökad produktion och konsumtion, vilket är fallet i dagens ekonomi.

Varför ska man tvinga arbetare att gå ned i arbetstid istället för att producera mer? Det är helt möjligt att öka produktionen av tjänster utan att nämnvärt öka energianvändningen, till exempel. Och de vet tydligen inte att arbetsveckan och arbetsåret har faktiskt blivit allt kortare genom åren i västvärlden.

Det sista och kanske största glappet i deras argument är att man pratar om energianvändning utan att diskutera energikällor. Det tjänar ingenting att vara en lågenergiekonomi med ingen tillväxt om man fortfarande är beroende av fossilbränsler för transporter och uppvärmning, till exempel.

Istället för att kräva slut på ekonomisk tillväxt borde man kräva slut på tillväxten av utsläpperna. Det är inte samma sak.

Om du gillar vad jag har skrivit, varför inte Flattra det?